Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Nuvarande plats för Sergels Torg. Klarabergsgatan till höger och Hamngatan till vänster. Människor och bilar använder de tillfälliga gatorna och trottoarerna som byggts. Husgavlar är täckta med affischering för Skantic radio tv, Stockholmstidningen, IC, Mazetti mfl.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. En översiktsbild över nuvarande Sergels Torg och den så kallade Plattan. En av de största byggarbetsplatserna där både rivning och nybyggnad sker. Till vänster står nu Kulturhuset. På Klarabergsgatan syns tomten och byggarbetsplatsen för Åhléns varuhus som enligt reklamen ska vara färdigt hösten 1964. S:ta Clara Kyrka kyrktorn syns över hustaken.
