Krigsbarn. När första världskriget slutade 1918 var de flesta länder i Europa härjade av kriget, särskilt då Tyskland och Österrike-Ungern som sattes i blockad av segrarna, Ententen. När Svenska Röda Korset ville starta en hjälpaktion för de barn som nu drabbades av svält och andra umbäranden rådfrågades regeringen eftersom tanken var att barnen skulle få komma till Sverige för att äta upp sig och få några månaders vistelse under andra omständigheter än i hemlandet.
Regeringen var positiv till initiativet men ville att krigets bägge parter skulle få erbjudandet och att lika många barn skulle komma från de båda sidorna. Sverige, som varit neutralt under kriget, ville inte ta parti för någon sida. Ententländerna tackade dock nej till att sända några barn så det blev bara från de allierade, framför allt från Wien och Berlin.
Svenska Röda Korset, som hade starka kontakter med sina systerorganisationer i de flesta av de drabbade länderna, var den starkaste aktören. Att just Tyskland och Österrike-Ungern blev de dominerande länderna som mottog hjälp från Sverige underlättades också av den historisk bakgrunden med alla de kontakter som funnits sedan lång tid. Det gjorde också att rekryteringen av fosterföräldrar gick lättare med tanke på att tyska var det främmande språk som jämförelsevis många hade läst i skolorna.
Våren 1919 kom de första tågen med krigsbarn till Sverige och meningen var att de skulle stanna över sommaren och sedan återvända tidig höst, vilket de flesta också gjorde. Ett antal barn kom av olika anledningar att stanna över vintern mellan sommarvistelserna. Krigsbarnsverksamheten pågick sedan i organiserad form under tre år. Barnen som kom till Sverige kom att kallas krigsbarn, och det är första gånget det ordet används i det svenska språket.